Alla tycks vara rädda för långa meningar. Redaktörer fruktar dem. Läsare räds dem. Och mest av allt fruktas de av en del författare. En kort mening. Kort. Enstaka ord. Och sedan. Punkt.
Jag läser manus varje dag, sju dagar i veckan och jag upphör aldrig att undra varför kommatecknet verkar vara något bortglömt litet dammkornstecken som man gärna undviker.
Min uppmaning; skriv det du är rädd för. Innan du bemästrar den långa meningen har du mycket att lära, för en dålig mening som är lång, blir sämre, medan en riktigt bra mening bara blir bättre ju längre den är.
För mig fungerar korta meningar som ett slags sätt att speeda upp en snabb scen. Man ska känna sig andfådd när man läser. Lugnare scener = längre meningar :-).
SvaraRaderaEthel - det har du alldeles rätt i. Korta meningar med verb när det är något flämtande, andtrutet som man vill förmedla, är ett beprövat stilgrepp, men som med de flesta stilgrepp förlorar de i styrka vid överanvändning, och hur ofta har man behov att skriva att någon är just andfådd.
SvaraRadera